Vandrare till intet

Leos första minne är att han väcks av kyrkklockorna på nyårsnatten. Det lilla rummet som han sover i med resten av sin familj är istället för att vara fullt av sovande kroppar täckt av ett tjockt lager rök. Han ser huvuden röra sig i dimman, och glada skratt bullra. När Leo börjar gråta kommer hans far fram och skäller på honom, tills modern räddar honom undan från faderns vrede.
När Leo växer upp kommer dessa underliga varelser bli människor med personligheter, egenskaper och viljor. Leo lämnar den lilla fattigstugan för att undersöka den lilla byn, och markerna däromkring. Hans väg till vuxenlivet, går parallellt med ett Sverige i förändring. Runt landsvägen börjar förmögna förstäder växa upp, och vissa av de lyckosökare som begett sig till Amerika börjar ta sig hem med sina nya förmögenheter. Det är tidigt 1900-tal, och Sverige vinglar på gränsen mellan allmogetiden och moderniteten, samtidigt som Leo står på gränsen att bli en man.
"- Jag var visst full i går kväll, vad?
- Som ett riktigt svin, svarar modern i förbigående.
- Nåja, nåja, mumlar han då avvärjande och drar ihop ansiktet till ett skamset leende. Och när han går griper han Leo i örat och säger skämtsamt: Du såg väl ingenting i natt, din rackarunge; du sov som en stock, vasa? — Nädå, jag såg inte ett dugg, svarar Leo med en slug blinkning. Fadern skrattar, sticker en femöring i hans näve och marscherar i väg till sitt arbete."
Rudolf Värnlund (1900-1945) var en svensk författare, dramatiker och manusförfattare. Värnlund räknas ofta till de samtida proletärförfattarna, och han hade ett skarpt öga för samhällsskildringar.